Funderingar...
Jag som alltid tror att det är något fel på mig, att jag är sjuk osv, borde jag verkligen bli sjuksköterska?!
Jag vill ju bli barnmorska, alltså måste jag bli sjuksköterska och lära mig om sjukdomar.
Än så länge har vi inte hunnit med att prata så mycket om sjukdomar, förutom typ magsjuka och förkylning då. Men det är inga sjukdomar jag är särkilt rädd för, de är ju så vanliga liksom.
Det jag undrar är hur det kommer att bli sen. Kommer jag att tro att jag har alla hemska sjukdomar vi kommer att läsa om?
Eller kommer jag att tänka: nej men inte har jag det där, då skulle jag ju ha dom här och dom här symtomen.
Det där är inte lätt att veta. Kanske är det just det som skrämmer mig? Att jag inte vet.
Jag har ett stort kontroll behov, vill veta vad som händer. Men hur ska man kunna veta allt då? Det är bara att acceptera att det är omöjligt. Förhoppningsvis kommer jag att förstå att jag inte är allvarligt sjuk såfort ag får en prick någonstans, en svullen lymfkörtel eller har lite konstigt ont i magen. Det är bara att bestämma mig för att jag inte är sjuk!
Jag har haft en period nu, när allt har varit jobbigt. Just på grund av att jag går omkring och tänker på om jag är sjuk. Även på grund av att jag har massa saker för mig som jag måste göra, för att jag av någon dum anledning får för mig att jag kan kontrollera saker genom att göra allt det där som jag gör.
Jag inser ju att det jag håller på med inte kan hindra att något händer, eller får något att hända.
Men om man när man gör dom där sakerna har hemska tankar i huvudet är det svårt att inte göra det man tror kan kontrollera.
Det gick bra ett tag, då var det kanske bara en grej. Men när det kommer mer och mer saker, ja då har det börja gå ut över mitt liv. Jag har börjat tänka på allt som jag gör, av just den anledningen. Att det påverkar mitt liv. Jag är ju inte normal, det är inte normalt att hålla på så som jag gör!
Det jag gör är t ex
Att min mobil måste ligga perfekt rakt innan jag lägger mig.
När jag tvättar händerna måste jag skaka av dom ett visst antal gånger, i ett visst tempo.
Min bh måste ligga på ett visst vis när jag lägger ifrån mig den.
När jag går förbi en spegel måste jag titta i den och le mot mig själv.
Ibland har jag gruvat mig för att göra saker bara för att jag har tänkt att jag måste ju göra det och det då. Sjukt!
Det är andra saker också, men det här är något av det som jag gör hela tiden. Varje dag! Fram tills nu.
Nu får jag lägga av med det här. Jag orkar inte med att hålla på sådär. Det räcker nu.
Ni hör ju att jag är knäpp, men det är inte lätt att ha det såhär.
Jag kanske inte är helt normal, men vem är det liksom? :p