Att gå igenom livet och underskatta sig själv, är som att köra bil med handbromsen åtdragen...
Det är aldrig kört!
Har du någon gång sett en cirkuselefant bunden i ett tunt rep vid en liten träpinne? Har du i så fall funderat över hur det kommer sig att elefanten, som kan lyfta flera hundra kilo bara med sin snabel, finner sig i att vara bunden istället för att slita sig loss?
Förklaringen är enkel. När elefanten är liten hålls den bunden med järnkedjor vid ett järnrör. Hur mycket den än försöker kan elefantungen inte slita sig loss, och ju hårdare den drar, desto ondare gör det. Till slut ger elefantungen upp - den har lärt sig att den inte kan slita sig loss. Därför försöker inte heller den vuxne elefanten slita sig. Då är det inte längre kedjan som håller elefanten bunden, utan en inre röst som säger "Jag kan inte, det är omöjligt".
Jag tror att många människor begränsas av att det har fått höra att de inte klarar av ditten eller datten, eller att de kanske har provat någonting en gång och att det då inte gick som de ville. Dessa begränsningarna kan ju leda till att man inte ens försöker. Man underskattar sig själv. "Att underskatta sig själv, är som att köra bil med handbronmsen åtdragen" - det är ju inte så lätt, ibland går det trögt och ibland tar man ju sig ingenstans. Om det är så livet ser ut ifall man underskattar sig själv är det nog dags att sluta göra det. Då går allt lättare, man slipper det som bromsar upp en. Men om man alltid fått höra att man inte duger till något, är det lätt att man själv börjar tro att det är sant. Man kanske blir rädd för att prova, eftersom man ändå "vet" att man kommer att misslyckas.
Man får ta ett litet steg i taget. Prova någonting som man egentligen inte vågar, för att man är rädd att misslyckas. Jag såg en film en gång, Yes Man. Mannen i filmen sa aldrig ja till någonting, men av någon anledning hamnar han på ett möte och slår vad om att han ska svara ja på allting(eller hur det nu gick till). Fick mannen ett erbjudande skulle han svara ja, även om han egentligen inte vågade. Det blev inte alltid bra, men han fick uppleva saker som han aldrig skulle ha fått uppleva om han sa nej.
Någon kanske tänker: Men om jag provar något som jag tror att jag inte kommer att klara och så klarar jag det inte, då är det ju ett bevis på att jag är värdelös!
Fel! Du vågade prova igen. Nu kanske två misslyckanden finns, men ska det hindra dig från att få uppleva något som du kanske inte får uppleva om du inte vågar prova fler gånger? Se på elefanten, när han var liten gick det inte att komma loss, han gav upp. När han sedan blivit vuxen och möjligheten faktiskt fanns att han skulle komma loss, då vågade han inte försöka eftersom han var rädd att han inte skulle klara det och att det skulle göra ont. Skulle han bara prova skulle han ju vara fri.
Våga prova! Ingenting är omöjligt!
Har du någon gång sett en cirkuselefant bunden i ett tunt rep vid en liten träpinne? Har du i så fall funderat över hur det kommer sig att elefanten, som kan lyfta flera hundra kilo bara med sin snabel, finner sig i att vara bunden istället för att slita sig loss?
Förklaringen är enkel. När elefanten är liten hålls den bunden med järnkedjor vid ett järnrör. Hur mycket den än försöker kan elefantungen inte slita sig loss, och ju hårdare den drar, desto ondare gör det. Till slut ger elefantungen upp - den har lärt sig att den inte kan slita sig loss. Därför försöker inte heller den vuxne elefanten slita sig. Då är det inte längre kedjan som håller elefanten bunden, utan en inre röst som säger "Jag kan inte, det är omöjligt".
Jag tror att många människor begränsas av att det har fått höra att de inte klarar av ditten eller datten, eller att de kanske har provat någonting en gång och att det då inte gick som de ville. Dessa begränsningarna kan ju leda till att man inte ens försöker. Man underskattar sig själv. "Att underskatta sig själv, är som att köra bil med handbronmsen åtdragen" - det är ju inte så lätt, ibland går det trögt och ibland tar man ju sig ingenstans. Om det är så livet ser ut ifall man underskattar sig själv är det nog dags att sluta göra det. Då går allt lättare, man slipper det som bromsar upp en. Men om man alltid fått höra att man inte duger till något, är det lätt att man själv börjar tro att det är sant. Man kanske blir rädd för att prova, eftersom man ändå "vet" att man kommer att misslyckas.
Man får ta ett litet steg i taget. Prova någonting som man egentligen inte vågar, för att man är rädd att misslyckas. Jag såg en film en gång, Yes Man. Mannen i filmen sa aldrig ja till någonting, men av någon anledning hamnar han på ett möte och slår vad om att han ska svara ja på allting(eller hur det nu gick till). Fick mannen ett erbjudande skulle han svara ja, även om han egentligen inte vågade. Det blev inte alltid bra, men han fick uppleva saker som han aldrig skulle ha fått uppleva om han sa nej.
Någon kanske tänker: Men om jag provar något som jag tror att jag inte kommer att klara och så klarar jag det inte, då är det ju ett bevis på att jag är värdelös!
Fel! Du vågade prova igen. Nu kanske två misslyckanden finns, men ska det hindra dig från att få uppleva något som du kanske inte får uppleva om du inte vågar prova fler gånger? Se på elefanten, när han var liten gick det inte att komma loss, han gav upp. När han sedan blivit vuxen och möjligheten faktiskt fanns att han skulle komma loss, då vågade han inte försöka eftersom han var rädd att han inte skulle klara det och att det skulle göra ont. Skulle han bara prova skulle han ju vara fri.
Våga prova! Ingenting är omöjligt!
Kommentarer
Trackback