Rapport från en skurhink...
Grattis till er som kommit in på det ni ville! Särskilt grattis till dig Emma, så fint skrivet i bloggen. Jag är jätteglad för din skull, saker löser sig alltid! :)
Själv sitter jag här, med en känsla av tomhet. Jag har också kommit in. Tänk om det hade varit ett besked att bli glad över, men så är det inte. Jag känner ingenting. Jag vill ju ändå inte gå det jag kom in på. Egentligen är det inget att gnälla på, men jag kan inte låta bli att tänka att jag kunde ha varit en av dem som fick det glada beskedet och att jag skulle vara en av dem som började på högskolan i höst. Det är ju mitt eget val, hade jag velat hade jag varit en av dem. Men jag får min chans jag också, kanske efter jul annars nästa höst. Men nu då? Vad ska jag göra nu? Andra går vidare, jag står och stampar. Inget jobb, ingen skola. Det känns som att det är meningslöst att söka jobb också, för om jag söker skola efter jul så skulle ju jobbet bara vara för ett halvår. Men samtidigt måste jag ju ha pengar att leva på under den tiden också.
Många funderingar, men det löser sig.
Planerna var ju att flytta till Östersund tillsammans med Jonas, men eftersom jag inte ska börja skolan där nu så har jag förstört för honom också. Jag har dåligt samvete för att jag ångrade mig med studierna. Men samtidigt kan jag inte gå något jag absolut inte vill. Synd bara att mitt beslut ska påverka dig också älskling! Men som tur är så är du förstående, och flytten kommer att genomföras. Bara lite senare än det var tänkt från början. Jag ser verkligen fram emot att flytta ihop med dig, det ska bli så kul och mysigt att ordna en fin lägenhet där vi ska bo tillsammans. I vår egen. Bara vår, ingen annans. Där varken du eller jag bott innan, en start på vårt liv som sambos. Sambo, oj vad vuxet det låter. Men jag är ju snart 20 år också, och vill man bo med någon så är det ju sambo man blir! :)
Jag har mått piss i flera dagar nu. Det är skitjobbigt när det är så och det är tyvärr fler än jag som får lida för det. Jag är inte precis en dröm att ha omkring mig just nu. Jag skriker åt Jonas, jag skriker åt pappa och jag skriker åt mamma. Eller skriker, men snäser. Jag blir arg för minsta lilla, jag har känt mig så värdelös. Obetydelsefull, tjock, äcklig och ful. Igår ville jag bara dra täcket över huvudet och försvinna en stund. Idag känns det bättre, men lite av känslorna finns kvar. Tur att ni är förstående, annars vet jag inte hur det skulle gå. Förlåt, men det är inte er jag är arg på egentligen. Jag älskar ju er, kanske är det för att jag vet vart jag har er som jag kan ta ut mina känslor så. Det är inget personligt när jag nästan går i taket för att pappa tuggar med öppen mun och smaskar eller när en gammal gubbe röker i parkeringshuset och jag skriker rakt ut till mamma och pappa att jag måste därifrån att jag inte kan vara där om han ska röka. Vad är det med mig? Jag måste ha någon personlig kris eller något. Men bra, det har jag då inte mått de senaste dagarna. Allt är bara fel hela tiden, men nu går det åt rätt håll - åt det possitiva hållet.
Lite bättre mådde jag i tisdags när jag åkte till Sandviken och hälsade på min faster som var barnvakt åt mina kusinbarn. Oscar 4 ½ och Agnes snart 2 år. Så gulliga ungar. Särskilt Agnes, som till en början var lite blyg men som efter ett tag var väldigt go och mysig. Hon kom fram och ville kramas, snurra på mitt hår, leka och busa. När ett barn sträcker upp armarna och vill bli buren och sedan när man lyft upp dom lägger armarna kring halsen på en och kramar en så hårt dom kan, då kan man inte annat än må bra. Både Oscar och Agnes har ett så himla smittande skratt, dom fnissar så gulligt. Curt, min farbror/Agnes och Oscars morfar, kallade Agnes för "Sur-Agnes" när hon var liten, men det ser man väldigt lite av nu för tiden. Jag tror att det var en kommentar av Oscar som startade mitt deppiga humör, han lyssnade på ett band där dom sjöng om en tjock liten mage. Han tittade på mig flera gånger, sedan sa han: Precis som du. Jag vet att man inte borde ta åt sig, men när man tycker så själv är det inge kul att höra det oavsett vem som säger något. Men han är ju bara ett barn, jag är inte arg på honom.
Jag knäppte lite kort på de små liven, som jag kommer att lägga upp här sen. I ett annat inlägg. Men just nu finns inte ork till det.
Nu ska jag gå till mitt rum och stänga fönstret. Vi åt surströmming i rummet under mitt förut idag (eller igår om man tittar på klockan nu), gissa var det luktar mest surströmming i hela huset? Rummet där vi satt och åt? Knappast. I mitt rum! Förhoppningsvis har jag lyckats vädra ut lukten. Jonas tyckte att om jag kan äta det borde jag kunna stå ut med lukten, och det kan jag också. Medan jag äter. Men jag vill inte att det ska lukta i mitt rum, där ska det vara luktfritt! I alla fall ska det då inte lukta surströmming där!
Ja, då har man skrivit av sig lite igen då. Imorgon ska jag till Storån, jag ska åka bil dit. Ska åka med Jonas kusin och hans tjej. Daniel, kusinen, har just tagit körkort men förhoppningsvis kan han köra bil bra ändå! Det blir förhoppningsvis lite fart där i helgen. Det är sagt att Adele, Niklas, Daniel, Amanda och Rickard ska vara där. Så det blir trevligt.
Nej, nu ska man väl kanske ta och stänga av den här mojängen och fundera på att gå och lägga sig.
Ha det bra!
Kram på er
Själv sitter jag här, med en känsla av tomhet. Jag har också kommit in. Tänk om det hade varit ett besked att bli glad över, men så är det inte. Jag känner ingenting. Jag vill ju ändå inte gå det jag kom in på. Egentligen är det inget att gnälla på, men jag kan inte låta bli att tänka att jag kunde ha varit en av dem som fick det glada beskedet och att jag skulle vara en av dem som började på högskolan i höst. Det är ju mitt eget val, hade jag velat hade jag varit en av dem. Men jag får min chans jag också, kanske efter jul annars nästa höst. Men nu då? Vad ska jag göra nu? Andra går vidare, jag står och stampar. Inget jobb, ingen skola. Det känns som att det är meningslöst att söka jobb också, för om jag söker skola efter jul så skulle ju jobbet bara vara för ett halvår. Men samtidigt måste jag ju ha pengar att leva på under den tiden också.
Många funderingar, men det löser sig.
Planerna var ju att flytta till Östersund tillsammans med Jonas, men eftersom jag inte ska börja skolan där nu så har jag förstört för honom också. Jag har dåligt samvete för att jag ångrade mig med studierna. Men samtidigt kan jag inte gå något jag absolut inte vill. Synd bara att mitt beslut ska påverka dig också älskling! Men som tur är så är du förstående, och flytten kommer att genomföras. Bara lite senare än det var tänkt från början. Jag ser verkligen fram emot att flytta ihop med dig, det ska bli så kul och mysigt att ordna en fin lägenhet där vi ska bo tillsammans. I vår egen. Bara vår, ingen annans. Där varken du eller jag bott innan, en start på vårt liv som sambos. Sambo, oj vad vuxet det låter. Men jag är ju snart 20 år också, och vill man bo med någon så är det ju sambo man blir! :)
Jag har mått piss i flera dagar nu. Det är skitjobbigt när det är så och det är tyvärr fler än jag som får lida för det. Jag är inte precis en dröm att ha omkring mig just nu. Jag skriker åt Jonas, jag skriker åt pappa och jag skriker åt mamma. Eller skriker, men snäser. Jag blir arg för minsta lilla, jag har känt mig så värdelös. Obetydelsefull, tjock, äcklig och ful. Igår ville jag bara dra täcket över huvudet och försvinna en stund. Idag känns det bättre, men lite av känslorna finns kvar. Tur att ni är förstående, annars vet jag inte hur det skulle gå. Förlåt, men det är inte er jag är arg på egentligen. Jag älskar ju er, kanske är det för att jag vet vart jag har er som jag kan ta ut mina känslor så. Det är inget personligt när jag nästan går i taket för att pappa tuggar med öppen mun och smaskar eller när en gammal gubbe röker i parkeringshuset och jag skriker rakt ut till mamma och pappa att jag måste därifrån att jag inte kan vara där om han ska röka. Vad är det med mig? Jag måste ha någon personlig kris eller något. Men bra, det har jag då inte mått de senaste dagarna. Allt är bara fel hela tiden, men nu går det åt rätt håll - åt det possitiva hållet.
Lite bättre mådde jag i tisdags när jag åkte till Sandviken och hälsade på min faster som var barnvakt åt mina kusinbarn. Oscar 4 ½ och Agnes snart 2 år. Så gulliga ungar. Särskilt Agnes, som till en början var lite blyg men som efter ett tag var väldigt go och mysig. Hon kom fram och ville kramas, snurra på mitt hår, leka och busa. När ett barn sträcker upp armarna och vill bli buren och sedan när man lyft upp dom lägger armarna kring halsen på en och kramar en så hårt dom kan, då kan man inte annat än må bra. Både Oscar och Agnes har ett så himla smittande skratt, dom fnissar så gulligt. Curt, min farbror/Agnes och Oscars morfar, kallade Agnes för "Sur-Agnes" när hon var liten, men det ser man väldigt lite av nu för tiden. Jag tror att det var en kommentar av Oscar som startade mitt deppiga humör, han lyssnade på ett band där dom sjöng om en tjock liten mage. Han tittade på mig flera gånger, sedan sa han: Precis som du. Jag vet att man inte borde ta åt sig, men när man tycker så själv är det inge kul att höra det oavsett vem som säger något. Men han är ju bara ett barn, jag är inte arg på honom.
Jag knäppte lite kort på de små liven, som jag kommer att lägga upp här sen. I ett annat inlägg. Men just nu finns inte ork till det.
Nu ska jag gå till mitt rum och stänga fönstret. Vi åt surströmming i rummet under mitt förut idag (eller igår om man tittar på klockan nu), gissa var det luktar mest surströmming i hela huset? Rummet där vi satt och åt? Knappast. I mitt rum! Förhoppningsvis har jag lyckats vädra ut lukten. Jonas tyckte att om jag kan äta det borde jag kunna stå ut med lukten, och det kan jag också. Medan jag äter. Men jag vill inte att det ska lukta i mitt rum, där ska det vara luktfritt! I alla fall ska det då inte lukta surströmming där!
Ja, då har man skrivit av sig lite igen då. Imorgon ska jag till Storån, jag ska åka bil dit. Ska åka med Jonas kusin och hans tjej. Daniel, kusinen, har just tagit körkort men förhoppningsvis kan han köra bil bra ändå! Det blir förhoppningsvis lite fart där i helgen. Det är sagt att Adele, Niklas, Daniel, Amanda och Rickard ska vara där. Så det blir trevligt.
Nej, nu ska man väl kanske ta och stänga av den här mojängen och fundera på att gå och lägga sig.
Ha det bra!
Kram på er
Kommentarer
Trackback