Att gå igenom livet och underskatta sig själv, är som att köra bil med handbromsen åtdragen...
Det är aldrig kört!
Har du någon gång sett en cirkuselefant bunden i ett tunt rep vid en liten träpinne? Har du i så fall funderat över hur det kommer sig att elefanten, som kan lyfta flera hundra kilo bara med sin snabel, finner sig i att vara bunden istället för att slita sig loss?
Förklaringen är enkel. När elefanten är liten hålls den bunden med järnkedjor vid ett järnrör. Hur mycket den än försöker kan elefantungen inte slita sig loss, och ju hårdare den drar, desto ondare gör det. Till slut ger elefantungen upp - den har lärt sig att den inte kan slita sig loss. Därför försöker inte heller den vuxne elefanten slita sig. Då är det inte längre kedjan som håller elefanten bunden, utan en inre röst som säger "Jag kan inte, det är omöjligt".
Jag tror att många människor begränsas av att det har fått höra att de inte klarar av ditten eller datten, eller att de kanske har provat någonting en gång och att det då inte gick som de ville. Dessa begränsningarna kan ju leda till att man inte ens försöker. Man underskattar sig själv. "Att underskatta sig själv, är som att köra bil med handbronmsen åtdragen" - det är ju inte så lätt, ibland går det trögt och ibland tar man ju sig ingenstans. Om det är så livet ser ut ifall man underskattar sig själv är det nog dags att sluta göra det. Då går allt lättare, man slipper det som bromsar upp en. Men om man alltid fått höra att man inte duger till något, är det lätt att man själv börjar tro att det är sant. Man kanske blir rädd för att prova, eftersom man ändå "vet" att man kommer att misslyckas.
Man får ta ett litet steg i taget. Prova någonting som man egentligen inte vågar, för att man är rädd att misslyckas. Jag såg en film en gång, Yes Man. Mannen i filmen sa aldrig ja till någonting, men av någon anledning hamnar han på ett möte och slår vad om att han ska svara ja på allting(eller hur det nu gick till). Fick mannen ett erbjudande skulle han svara ja, även om han egentligen inte vågade. Det blev inte alltid bra, men han fick uppleva saker som han aldrig skulle ha fått uppleva om han sa nej.
Någon kanske tänker: Men om jag provar något som jag tror att jag inte kommer att klara och så klarar jag det inte, då är det ju ett bevis på att jag är värdelös!
Fel! Du vågade prova igen. Nu kanske två misslyckanden finns, men ska det hindra dig från att få uppleva något som du kanske inte får uppleva om du inte vågar prova fler gånger? Se på elefanten, när han var liten gick det inte att komma loss, han gav upp. När han sedan blivit vuxen och möjligheten faktiskt fanns att han skulle komma loss, då vågade han inte försöka eftersom han var rädd att han inte skulle klara det och att det skulle göra ont. Skulle han bara prova skulle han ju vara fri.
Våga prova! Ingenting är omöjligt!
Har du någon gång sett en cirkuselefant bunden i ett tunt rep vid en liten träpinne? Har du i så fall funderat över hur det kommer sig att elefanten, som kan lyfta flera hundra kilo bara med sin snabel, finner sig i att vara bunden istället för att slita sig loss?
Förklaringen är enkel. När elefanten är liten hålls den bunden med järnkedjor vid ett järnrör. Hur mycket den än försöker kan elefantungen inte slita sig loss, och ju hårdare den drar, desto ondare gör det. Till slut ger elefantungen upp - den har lärt sig att den inte kan slita sig loss. Därför försöker inte heller den vuxne elefanten slita sig. Då är det inte längre kedjan som håller elefanten bunden, utan en inre röst som säger "Jag kan inte, det är omöjligt".
Jag tror att många människor begränsas av att det har fått höra att de inte klarar av ditten eller datten, eller att de kanske har provat någonting en gång och att det då inte gick som de ville. Dessa begränsningarna kan ju leda till att man inte ens försöker. Man underskattar sig själv. "Att underskatta sig själv, är som att köra bil med handbronmsen åtdragen" - det är ju inte så lätt, ibland går det trögt och ibland tar man ju sig ingenstans. Om det är så livet ser ut ifall man underskattar sig själv är det nog dags att sluta göra det. Då går allt lättare, man slipper det som bromsar upp en. Men om man alltid fått höra att man inte duger till något, är det lätt att man själv börjar tro att det är sant. Man kanske blir rädd för att prova, eftersom man ändå "vet" att man kommer att misslyckas.
Man får ta ett litet steg i taget. Prova någonting som man egentligen inte vågar, för att man är rädd att misslyckas. Jag såg en film en gång, Yes Man. Mannen i filmen sa aldrig ja till någonting, men av någon anledning hamnar han på ett möte och slår vad om att han ska svara ja på allting(eller hur det nu gick till). Fick mannen ett erbjudande skulle han svara ja, även om han egentligen inte vågade. Det blev inte alltid bra, men han fick uppleva saker som han aldrig skulle ha fått uppleva om han sa nej.
Någon kanske tänker: Men om jag provar något som jag tror att jag inte kommer att klara och så klarar jag det inte, då är det ju ett bevis på att jag är värdelös!
Fel! Du vågade prova igen. Nu kanske två misslyckanden finns, men ska det hindra dig från att få uppleva något som du kanske inte får uppleva om du inte vågar prova fler gånger? Se på elefanten, när han var liten gick det inte att komma loss, han gav upp. När han sedan blivit vuxen och möjligheten faktiskt fanns att han skulle komma loss, då vågade han inte försöka eftersom han var rädd att han inte skulle klara det och att det skulle göra ont. Skulle han bara prova skulle han ju vara fri.
Våga prova! Ingenting är omöjligt!
Ibland är det kul, men inte alltid!
Blev lite besviken nyss faktiskt.
Trodde att du skulle tala om ifall du skulle dit. Även fast jag hade sagt att jag nog inte skulle det så tycker jag att du i alla fall kunde ha tagit dig tiden att säga att du åker dit ändå... Känner mig utanför. Som att jag inte är värd mycket mer än lite sällskap på skolan. Jag överreagerar säkert, men just nu känns det så. Det går väl över...
Tror att jag är lite ur balans överhuvud taget. Kan vara därför jag känner såhär. Jag vet inte varför jag gör det, antar att det är så man känner ibland.
Men nog om det!
Igår var det full fart hela dagen! Upp klockan nio. Åt frukost, sen åkte jag och Jonas in till stan. Vi skulle packa lite grejer. När vi var där ringde det en gubbe och frågade om han kunde komma och titta på lägenheten. Han kom dit och kollade. Han hade lite svårt att gå, och hade ont i benet. Så han frågade om han fick sätta sig. Det fick han ju göra. Men helst inte på sängen där han satte sig! Men smutsiga byxor satte han sig på täcket. Han stank rök. Det känns inte så kul när främmande, lite halv äckliga människor sätter sig i sängen. Men det finns ju tvättmaskin!
Medan gubben och hans son var där höll jag på och försökte vika upp en flyttkartong. Jag vred och vände men kunde inte förstå hur man skulle få den platta kartongbiten till en hållbar flyttkartong. Bruksanvisningen som fanns tryckt på sidan av kartongen var inte mycket till hjälp! När jag hade stått där och vridit och vänt kom gubbens son och frågade om han skulle hjälpa mig. Vips! Så hade vi en kartong! Han tyckte väl jag hade stått där tillräckligt länge. Jag kände mig dum som inte ens klarade av att få ihop en kartong, men jag tackade och tog emot!
Jag velade om jag skulle gå till grannen, hans barnbarn var där och hälsade på för grannen fyllde 70! Hans barnbarn, Felicia är ett år yngre än mig och vi har varit kompisar sen vi var små. Träffas inte så ofta eftersom hon bor i Skövde( och innan det bodde hon i Sollefteå). Nu var det flera år sedan vi träffades! Men det visade sig att de inte skulle komma förens vid sex tiden så då blev det inget med det. Jag får hoppas att hon kommer upp hit snart igen!
Så då följde jag med Jonas till Micke istället. De skulle fixa ljud i Firebirden så att vi kunde lyssna på musik när vi skulle åka senare på kvällen. Det tog tid, men tillslut blev det bra ljud :)
Vi fick middag där, Mickes mamma Sylvia hade gjort en jättegod paj! Tack o bock!
Sen bar det av in till stan igen. Det var dags att ta på pilotisarna! Första cruisingen i Hudik för i år! Fasen vad med bilar det var! Vissa förstår inte det roliga med cruisning, det gjorde inte jag heller förr. Titta på bilar, hur kul kan det vara liksom?! Men det är inte bara det som det handlar om. Alla människor som är där är glada (nästan alla), det är bra stämning och man träffar många man känner. Det är ju typ som en stor fest utomhus.
Jag körde. Från början var det jag, Jonas och Micke i bilen. Sedan blev det påfyllning. Först i form av Gojko och Karro. Vi åkte en liten sväng, men sen ställde vi ifrån oss bilen. Gick och träffade Tomas Wibler och Linda, två kompisar till Jonas från Sveg/Hede. Linda hade jag bara träffat en gång, så när jag skulle skjutsa Gojko och Karro till deras bil frågade jag om Linda ville följa med. Ville ju ta chansen att lära känna henne, hon verkade ju trevlig! Mycket riktigt, det var hon. Vi hann prata ganska länge, eftersom vi satt fast i cruisingkön minst en halvtimme innan vi kom tillbaka till Jonas och Wibbe. Linda har nyss flyttat från Hede till Hudik, hon känner ingen här. Utom Jonas och två kusiner... Det kan inte vara lätt att komma till en ny stad. Förhoppningsvis kommer vi att lära känna varandra bättre! Så kan vi kanske umgås utan Jonas också... Hon skickade sms till Jonas innan han åkte till Östersund. Hon tyckte att Jonas skulle ge hennes nummer till mig så kunde jag höra av mig till henne så kunde vi gå och ta en fika eller något. Det var riktigt kul tycker jag! :D
Framåt ett tiden blev Jonas hungrig, vi skulle på McDonalds för han skulle ha en cheeseburgare! Kön var skitlång, men det var ännu längre kö på Statoil så vi tog driven på McDonalds istället. Tänkte att det skulle gå fortare. Säkert! Vi stog i säkert en halvtimme, kön rörde sig ju knappt! Började undra vad de höll på med! Efter lång väntan kom vi fram dit där man beställer och möttes av följande meddelande: Restaurangen är stängd! 45 minuters väntan förgäves! Bilen innan fick sin mat, vi blev utan. Då blev man lite less. Tog ett varv till på stan, väntade på Micke. Skjutsade hem honom och sen oss själva. Aldrig har väl min säng varit så skön!
Idag har det varit en riktigt slö dag. Hjälpte Jonas att bära några flyttkartonger till bilen. Badade lite i hans badkar. Skönt! Solade lite. Sov lite på soffan. Sov lite till på sängen. Skrev om terrorism
Trodde att du skulle tala om ifall du skulle dit. Även fast jag hade sagt att jag nog inte skulle det så tycker jag att du i alla fall kunde ha tagit dig tiden att säga att du åker dit ändå... Känner mig utanför. Som att jag inte är värd mycket mer än lite sällskap på skolan. Jag överreagerar säkert, men just nu känns det så. Det går väl över...
Tror att jag är lite ur balans överhuvud taget. Kan vara därför jag känner såhär. Jag vet inte varför jag gör det, antar att det är så man känner ibland.
Men nog om det!
Igår var det full fart hela dagen! Upp klockan nio. Åt frukost, sen åkte jag och Jonas in till stan. Vi skulle packa lite grejer. När vi var där ringde det en gubbe och frågade om han kunde komma och titta på lägenheten. Han kom dit och kollade. Han hade lite svårt att gå, och hade ont i benet. Så han frågade om han fick sätta sig. Det fick han ju göra. Men helst inte på sängen där han satte sig! Men smutsiga byxor satte han sig på täcket. Han stank rök. Det känns inte så kul när främmande, lite halv äckliga människor sätter sig i sängen. Men det finns ju tvättmaskin!
Medan gubben och hans son var där höll jag på och försökte vika upp en flyttkartong. Jag vred och vände men kunde inte förstå hur man skulle få den platta kartongbiten till en hållbar flyttkartong. Bruksanvisningen som fanns tryckt på sidan av kartongen var inte mycket till hjälp! När jag hade stått där och vridit och vänt kom gubbens son och frågade om han skulle hjälpa mig. Vips! Så hade vi en kartong! Han tyckte väl jag hade stått där tillräckligt länge. Jag kände mig dum som inte ens klarade av att få ihop en kartong, men jag tackade och tog emot!
Jag velade om jag skulle gå till grannen, hans barnbarn var där och hälsade på för grannen fyllde 70! Hans barnbarn, Felicia är ett år yngre än mig och vi har varit kompisar sen vi var små. Träffas inte så ofta eftersom hon bor i Skövde( och innan det bodde hon i Sollefteå). Nu var det flera år sedan vi träffades! Men det visade sig att de inte skulle komma förens vid sex tiden så då blev det inget med det. Jag får hoppas att hon kommer upp hit snart igen!
Så då följde jag med Jonas till Micke istället. De skulle fixa ljud i Firebirden så att vi kunde lyssna på musik när vi skulle åka senare på kvällen. Det tog tid, men tillslut blev det bra ljud :)
Vi fick middag där, Mickes mamma Sylvia hade gjort en jättegod paj! Tack o bock!
Sen bar det av in till stan igen. Det var dags att ta på pilotisarna! Första cruisingen i Hudik för i år! Fasen vad med bilar det var! Vissa förstår inte det roliga med cruisning, det gjorde inte jag heller förr. Titta på bilar, hur kul kan det vara liksom?! Men det är inte bara det som det handlar om. Alla människor som är där är glada (nästan alla), det är bra stämning och man träffar många man känner. Det är ju typ som en stor fest utomhus.
Jag körde. Från början var det jag, Jonas och Micke i bilen. Sedan blev det påfyllning. Först i form av Gojko och Karro. Vi åkte en liten sväng, men sen ställde vi ifrån oss bilen. Gick och träffade Tomas Wibler och Linda, två kompisar till Jonas från Sveg/Hede. Linda hade jag bara träffat en gång, så när jag skulle skjutsa Gojko och Karro till deras bil frågade jag om Linda ville följa med. Ville ju ta chansen att lära känna henne, hon verkade ju trevlig! Mycket riktigt, det var hon. Vi hann prata ganska länge, eftersom vi satt fast i cruisingkön minst en halvtimme innan vi kom tillbaka till Jonas och Wibbe. Linda har nyss flyttat från Hede till Hudik, hon känner ingen här. Utom Jonas och två kusiner... Det kan inte vara lätt att komma till en ny stad. Förhoppningsvis kommer vi att lära känna varandra bättre! Så kan vi kanske umgås utan Jonas också... Hon skickade sms till Jonas innan han åkte till Östersund. Hon tyckte att Jonas skulle ge hennes nummer till mig så kunde jag höra av mig till henne så kunde vi gå och ta en fika eller något. Det var riktigt kul tycker jag! :D
Framåt ett tiden blev Jonas hungrig, vi skulle på McDonalds för han skulle ha en cheeseburgare! Kön var skitlång, men det var ännu längre kö på Statoil så vi tog driven på McDonalds istället. Tänkte att det skulle gå fortare. Säkert! Vi stog i säkert en halvtimme, kön rörde sig ju knappt! Började undra vad de höll på med! Efter lång väntan kom vi fram dit där man beställer och möttes av följande meddelande: Restaurangen är stängd! 45 minuters väntan förgäves! Bilen innan fick sin mat, vi blev utan. Då blev man lite less. Tog ett varv till på stan, väntade på Micke. Skjutsade hem honom och sen oss själva. Aldrig har väl min säng varit så skön!
Idag har det varit en riktigt slö dag. Hjälpte Jonas att bära några flyttkartonger till bilen. Badade lite i hans badkar. Skönt! Solade lite. Sov lite på soffan. Sov lite till på sängen. Skrev om terrorism
Hurra!
Andra inlägget. Hurra!
Ca 8 dagar kvar på Bromangymnasiet. Sen är det slut på den tryggheten.
De två sista veckorna före studenten är jag ledig. Då ska jag inte tänka en sekund på skolarbetet! Nu får det vara nog! Allt vi gör nu i skolan är det sista vi gör, och det känns så BRA!
Första lediga dagen av de två veckorna ska jag till frissan. Det ska bli så himla skönt! Har inte färgat håret sen augusti! Men nu blir det både färg och klippning.
Sen, typ 3 juni, funderar jag på att åka upp till Östersund ett par dagar. En kompis sen högstadiet bor där uppöver, och vi har inte setts sedan början av ettan i gymnasiet! Undrar hur hon ser ut nu för tiden? Det ska i alla fall bli jättekul att träffa henne. Och att få vara lite mer med Jonas också såklart! :)
På själva studentveckan kommer mycket av tiden gå till förberedelser. Det är mycket som ska göras! Det kommer ju nästan 45 personer! Jag hoppas verkligen att det blir bra väder, sol och varmt, så att vi kan sitta utomhus. Det är mycket trevligare om man kan sitta samlade!
Ska hinna med annat än förberedelsen av "efterfesten" också. Naglarna ska fixas, benen ska vaxas och hela kroppen ska sprutas brun med Air Tanning... Nu låter jag som världens fjolla, men man tar bara studenten en gång!
Dagen efter studenten bär det iväg till Gotland. Vi åker klockan fem på morgonen! Jag kör INTE! Jag kommer att sova stora delar av vägen ner skulle jag tro. Sedan blir vi där en vecka, midsommar firas där. Vi kommer hem på söndagen och jag börjar jobba på måndagen.
Oj, där försvann mina lugna dagar! Men jag behöver i alla fall inte tänka på något prov eller någon inlämning!
Men än är inte skolan slut. Det är som sagt några dagar kvar. I morgon är det en teater som vi ska gå på. Det är det enda. Efter den ska jag på begravning, mindre kul!
Läste en bra sak idag, men nu har jag inte det här. Så det får jag skriva ner här en annan dag. Det handlade i alla fall om att allt går, ingenting är omöjligt!
Måste bara tacka Emma för det fina inlägget för någon dag sen! <3
I morgon kommer Jonas hem. Puss på dig älskling! <3
Det var allt för idag.
Over and out.
/ Jossan
Ca 8 dagar kvar på Bromangymnasiet. Sen är det slut på den tryggheten.
De två sista veckorna före studenten är jag ledig. Då ska jag inte tänka en sekund på skolarbetet! Nu får det vara nog! Allt vi gör nu i skolan är det sista vi gör, och det känns så BRA!
Första lediga dagen av de två veckorna ska jag till frissan. Det ska bli så himla skönt! Har inte färgat håret sen augusti! Men nu blir det både färg och klippning.
Sen, typ 3 juni, funderar jag på att åka upp till Östersund ett par dagar. En kompis sen högstadiet bor där uppöver, och vi har inte setts sedan början av ettan i gymnasiet! Undrar hur hon ser ut nu för tiden? Det ska i alla fall bli jättekul att träffa henne. Och att få vara lite mer med Jonas också såklart! :)
På själva studentveckan kommer mycket av tiden gå till förberedelser. Det är mycket som ska göras! Det kommer ju nästan 45 personer! Jag hoppas verkligen att det blir bra väder, sol och varmt, så att vi kan sitta utomhus. Det är mycket trevligare om man kan sitta samlade!
Ska hinna med annat än förberedelsen av "efterfesten" också. Naglarna ska fixas, benen ska vaxas och hela kroppen ska sprutas brun med Air Tanning... Nu låter jag som världens fjolla, men man tar bara studenten en gång!
Dagen efter studenten bär det iväg till Gotland. Vi åker klockan fem på morgonen! Jag kör INTE! Jag kommer att sova stora delar av vägen ner skulle jag tro. Sedan blir vi där en vecka, midsommar firas där. Vi kommer hem på söndagen och jag börjar jobba på måndagen.
Oj, där försvann mina lugna dagar! Men jag behöver i alla fall inte tänka på något prov eller någon inlämning!
Men än är inte skolan slut. Det är som sagt några dagar kvar. I morgon är det en teater som vi ska gå på. Det är det enda. Efter den ska jag på begravning, mindre kul!
Läste en bra sak idag, men nu har jag inte det här. Så det får jag skriva ner här en annan dag. Det handlade i alla fall om att allt går, ingenting är omöjligt!
Måste bara tacka Emma för det fina inlägget för någon dag sen! <3
I morgon kommer Jonas hem. Puss på dig älskling! <3
Det var allt för idag.
Over and out.
/ Jossan
Min debut som bloggare!
Första inlägget. Min debut som bloggare!
Att skriva har alltid varit kul, det tycker i alla fall jag. Men det är först nu som jag har insett att man kanske ska börja skriva en blogg.
Om bara några veckor tar jag studenten, sen blir det så småning om en flytt. I den här bloggen vill jag kunna uttrycka mina känslor, skriva om allt nytt som händer. Ibland krävs det att man skriver för att man ska få ur sig allt, jag tycker att det är ett bra sätt att säga det man kanske inte kan få ut genom munnen.
Jag ser verkligen fram emot studenten. Det ska bli skönt att slippa skolarbetet för ett tag. Men med studenten är det så mycket annat som försvinner. Man säger att man lovar att höra av sig, att man ska hålla kontakten. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. En person ska jag i alla fall hålla kontakten med, en person som betytt så mycket. Emma är ingen person man bara glömmer bort!
Jonas är i Östersund, det är jobbigt. Både för mig och för honom. Jag vill ha honom här.
Nu när jag har så mycket att tänka på och när jag är så stressad, är det mycket som går ut över honom.
Förlåt älskling, jag menar det inte!
Detta var ett kort, men dock mitt första inlägg!
Ha det bra!
/ Jossan
Att skriva har alltid varit kul, det tycker i alla fall jag. Men det är först nu som jag har insett att man kanske ska börja skriva en blogg.
Om bara några veckor tar jag studenten, sen blir det så småning om en flytt. I den här bloggen vill jag kunna uttrycka mina känslor, skriva om allt nytt som händer. Ibland krävs det att man skriver för att man ska få ur sig allt, jag tycker att det är ett bra sätt att säga det man kanske inte kan få ut genom munnen.
Jag ser verkligen fram emot studenten. Det ska bli skönt att slippa skolarbetet för ett tag. Men med studenten är det så mycket annat som försvinner. Man säger att man lovar att höra av sig, att man ska hålla kontakten. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. En person ska jag i alla fall hålla kontakten med, en person som betytt så mycket. Emma är ingen person man bara glömmer bort!
Jonas är i Östersund, det är jobbigt. Både för mig och för honom. Jag vill ha honom här.
Nu när jag har så mycket att tänka på och när jag är så stressad, är det mycket som går ut över honom.
Förlåt älskling, jag menar det inte!
Detta var ett kort, men dock mitt första inlägg!
Ha det bra!
/ Jossan