josefinejottehine

Det finns så mycket man tar förgivet.
Det finns så mycket förnekelse.
Det händer aldrig mig. Det är klart att det inte kommer vara något problem för mig.

Det kan vara farligt att tänka så, samtidigt som man inte kan gå runt och tänka att det kommer att hända mig, det kommer att vara problem för mig. Man måste ju vara positiv.
Men man måste komma ihåg att vissa saker kan man faktiskt inte ta förgivet. Vissa saker kan faktiskt hända även mig. Även om man såklart hoppas att det inte kommer att göra det!

Jag tänker på dem, som t ex säger att "Nej, det är inte pga min rökning och övervikt som jag har fått en hjärtinfarkt. Det finns faktiskt dom som inte röker och är smala som också får det". "Nej, jag kommer inte att få lungcancer. Rökning har ingenting med det att göra". FÖRNEKELSE! Det är så mycket enklare att förneka vissa saker än att inse fakta och kanske göra något åt det. Det är nu det är farligt att ha den där tanken att det händer inte mig. Även fast människor som finns väldigt nära drabbas, tänker man att nej men det kommer inte hända mig. För det är lättare att tänka så.

Jag önskar så mycket att du skulle inse vad du gör med sin kropp. Jag vill inte att det ska gå som för morfar. Det började också med en hjärtinfarkt. Slutade med cancer. Men det verkar du inte se. Du verkar inte se att du också är påväg åt samma håll. Du vill inte se. Men jag önskar att du skulle se det.

Funderar även på att spara ut håret igen... Eller?

På Saras begäran, här kommer ett inlägg om vad som helst ;)

Kvart över sju kom Jonas och hämtade mig och det bar iväg mot Örnsköldsvik där en skoter skulle köpas.

Resan dit gick jättebra. Av vad jag såg de få sekunder jag var vaken i alla fall... Men när vi kom till Ö-vik visade det sig att vi skulle ha svängt flera mil innan för att komma till den by vi skulle till. Jo, vi hade GPS men litade inte riktigt på den då han med skotern hade sagt att vi skulle in i Ö-vik och förbi Max... Ja ja, tillslut med hjälp av telefonguidening och GPS:en (som vi faktiskt skulle ha litat på från början) kom vi fram tillslut.

Väl där kollade Jonas på skotern och det blev bestämt att han skulle få pruta ytterligare lite. Skitbra tyckte Jonas, då blev det mer kvar till nya delar till skotern!

Vi skulle backa upp bilen så att skotern kunde lastas, vad händer? Ingenting. Helt dött! Jonas vrider på nyckeln om och om igen, men inget händer! Å nej, hur ska vi göra nu då?! Ingen bil, och långt hemifrån. Tillslut startade dock bilen! Yes, då var det problemet ur världen!

Vi åker iväg, bilen går tungt med skotern på där bak. Men framåt går det i alla fall. Åtminstonde några mil till...

Vi äter mat och pumpar däck innan vi åker hem. Vi hade jättekul där i bilen och pratade om allt möjligt. =)
Plötsligt säger Jonas: Vad händer nu då?! Känner du?
Bilen röck jättemycket och varven gick ner. Sen var det stopp och bensinpumpen tjöt. Soppatorsk! Mitt på E4, ca en mil innan Högakustenbron och fem mil från närmsta mack. Vad gör man då? Det var bara att ställa sig i vägrenen och ställa ut varningstriangeln.
Vi satt där och bara suckade i en kvart eller så. Sen ringde Jonas bärgaren som kom ungefär en timme senare med fem liter bensin. 5 LITER! Det är inte mycket med dom där avstånden och en bil som drar mycket mer än vanligt. Jaha, det var dom pengarna det. Tur att han hade fått pruta lite i alla fall. Nervösa att bensinen skulle ta slut igen tog vi oss tillslut till en mack, där vi tankade fullt. Resten av resan gick bra! Phu!
 
Men det gick ingen nöd på oss! Vi hade lite picknick där efter E4, Jonas drack kaffe och jag åt choklad.
Det värsta är väl att det är så dyrt när assistancekåren rycker ut, och vi som bara behövde lite bensin!

Kanske ska tillägga att tankmätaren inte fungerar, den ligger ständigt längst ner. I vanliga fall kan man köra ca 60-65 mil på en tank, nu tog bensinen slut eter 45. Snopet!
 

Vad tror ni? Vill Jonas ha med mig på skotern om jag är uppklädd (eller var det utklädd?) såhär?